Dagens ämne är: Musik
Det är väl ändå något som kan få en att tänka tillbaxs, i alla fall är det så för mig.
Magnus Uggla är inte normalt en utav mina favoriter,
men Kim tycker att han är bra och blir glad när han får spexa loss till honom,
det gör automatiskt att jag också tycker om Magnus lite grann
för han får ju trots allt min älskade att svänga lite på höfterna och klappa händerna i takt till musiken
(kanske inte riktigt så, men nästan)
Jag tycker själv att jag gillar de mesta inom musik, men även jag har mina gränser..
När någon lyssnar på "riktig hårdrock" där sminkade gubbar med läskiga kläder
och konstiga scen framträdanden growlar..
Growlar - vrålar skumt med rösten
(ungefär som ja låter om någon väcker mig mitt i natten eller för den delen tidigt på morgonen)
(eller väcker mig när jag sover överhuvudtaget)
När ja hör sådan musik så får jag nog!
Jag blir genast lite mörkrädd, och vill mest gömma mig,
fantasierna om läskiga monster dyker genast upp framför ögongloben
och jag sätter genast på en skiva med Lars Christers och känner mig glad igen!
(Jaa just så..!)
Vissa låtar kan också bli helt förstörda, speciellt dom låtar som sjungs ut av tondöva tonåringar
med finnar och flottigt hår, som ogenerat vrålar ut en konstig ballad på Idol.
Efter en massiv kritik bomb utav juryn och tittarna bakom burken
spatserar dom ut och säger:
Mina vänner tycker i alla fall att ja sjunger bra!
En oförstående mamma står lydigt nickande i totalt samförstånd med sitt barn
och anser att hennes dotter är bättre än dom flesta som gått hem med en vinst
från programmets tidigare år..
Det måste vara därför Idol räknas som ett underhållnings program,
för uttagningen är ju den ända underhållande biten.
Resten handlar ju bara om vem som lyckas fånga flest röster av publiken,
om man sjunger speciellt bra eller inte räknas ju inte så länge man är SNYGG!
Eller i alla fall charmig.
Idol - blev just stenhårt grillat!
Appropå grillat..
Det är ju verkligen en mysfaktor på hög nivå,
ja längtar i alla fall väldigt mycket till att man kan sitta ute med en filt inlindad runt kroppen
och känna lukten av bränt kött!
(Ehh?!)
Nu väntar en frisk promenad i kylan hopplöst undervikande vattenpölar och livsfarliga isbanor.
Med den ivriga slädhunden Lucky i täten..
(Hjälp..!!)
Ikväll blir det bio mys och god middag med Mr KimZzon!
(om jag inte ligger på sjukhus med blödande skrapsår och nedkylda näshår)
Tack!
Tidsoptimist? Ja visst!
Jag är nog en utav dom värsta tidsoptimisterna som går att finna i dagens samhälle!
När det är ca 5min kvar står ja fortfarande i hallen i lägenheten och letar panikslaget efter mitt busskort..
(som nästan alltid ligger varmt och skönt nedbäddat lååångt ner i min fika)
Nycklarna, mobilen allt ska det letas efter. Men sen är det bara att kuuutttaaa i vild panik ner för backen förbi brandstationen genom tunneln, över cyckelvägen och över övergångstället genom parkeringen förbi central pubben och över gatan till andra sidan så är jag framme vid min buss..
För att sen sitta på bussen och flåsa mig genom färden till jobbet och eftersvettas bort det sista lilla smink som lyckas sitta kvar under den vilda färden..
Det spelar ingen roll var jag ska åka.. Det har varit samma visa sen jag gick i högstadiet om inte ännu längre bak ändå..
Kompisar som ja ska möta är därför alltid på hel spänn när jag konstaterar att det bara är 10min kvar innan tåget eller bussen går och jag fortfarande inte klätt på mig och satt på mig skorna..
Så kan det vara..
Någon måste vara så också och därför har jag åtagit mig den uppgiften att stressa mig genom livet..
Bara för att ni andra ska slippa..
Varför är det alltid så (i alla fall för mig) att när jag tappar något litet på golvet så ska det rulla
längst under:
- Soffan
- Byrån
- Sängen
Eller om det finns något annat krångligare än dom alternativen så är det givetvis den lilla sakens första handsalternativ!
När jag sedan konstaterat att det nästan är på gränsen till att jag ska få ut saken utan en extra arm på ungefär tre meter så börjar det riktiga jobbet. Dvs krypandes på knä, stonkande, svärande och allmänt trött på livet få ut det jag letat efter. När jag sedan kryper ut ur min gömma, så ser jag plötslig ut som en annan person.. Jag är hårigare än innan, vitt hår blandat med en enorm damm ensambel har samlats över hela min kropp som en heltäckningsmatta, gruset som skrapat mina knän trillar ner på golvet igen och rullar förnöjt in under byrån glada över att dom lyckats med knäskrapningen så himla väl!
Ni som är oroliga för att tappa tvålen i duschen...
SLÄNG ER I VÄGGEN!
Snart är det dags för en insats på jobbet, innan dess en prommenad me Lucky!
På återseende mina vänner på återseende!
Dags för Dagis!
(det är alltså inte jag som ska börja för er som trodde det..)
Det verkar vara super kul där, med stora ytor att springa och leka på, och dom går långa promenader,
det serveras lunch, det finns massor av leksaker
men framför allt en herrans massa andra hundar..
Han kommer få en massa nya lekkamrater, kan tänkas att han tycker det är roligt med andra hundkompisar,
som kanske hänger med lite bättre i hans tempo, inte som hans matte som försöker fånga in honom för att kunna kasta iväg leksaken som han har i munnen,
matte flåsar mest och halkar på mattorna (när vi leker inomhus..)
Annars halkar matte på:
Isfläckar
Rötter
Stenar
(onsynliga snubbeltrådar i allmänhet om det inte finns något av ovanstående i närheten)
Men att sparka i kanter mitt i jakten är nog ändå favoriten!
Helst mellan lilltån och den lite större tån som sitter precis bredvid..
Tårna ska gärna vika sig i onormal vinkel, för att sedan glida i sär åt olika håll för att göra lite plats åt
sängbenet, stolsbenet eller något annat kantigt föremål som tränger rakt in i grodhuden!
(Grodhud= Huden mellan tårna.. Eller är det kanske bara ja som har lite sån?!)
Lucky som springer ca 1mil före sin "snabba" matte, stannar upp i luften och vänder sig oförstående om när han plötsligt hör sin matte vråla ut dom vackraste visor hon kan samtidigt som hon hoppar på ett ben..
Det är tufft att leka i Luckys tempo, även fast det bara är en oskyldig liten pipleksak han har i munnen..
Min skidresa i Hassela är nu överlevd, benen är kompakta och sitter på samma plats som förr..
(I alla fall på mig..)
Jag har iofs inte frågat liftvärden hur det gick efter min stav av någon anledning attackerat hans ögat när han skulle sätta liften under min rutiga rumpa..
(Byxorna PÅ rumpan var rutiga inte själva rumpan..)
Jag har heller inte hört mig för med skoterföraren som vejde för mig när jag byggde en iglo på skoterleden,
skoterföraren körde rakt in i ett träd och flög en jävla bit..
Äsch jag har ju inte hört något utav dom, så det måste ju betyda att det gick bra..
Så ont kan det ju faktiskt inte ha gjort?
(Hjälp vad har ja gjort?!)
Hade detta varit sant mina vänner så hade ni läst om det i tidningen..
Eller?!
Med detta vill jag bara säga att det är fritt fram för alla som vill åka skidor i Hassela nu
för ja är tillbaka i lägenheten igen, tryggt inlåst bakom våran säkerhets dörr!
Idag lekte jag och Anna-Maria, vi åt god mat och spanade in Södertäljes utbud på klockor,
sjöng singstar med våra vackra ouppsjungna stämmor och
drack saft och skrattade mycket, precis som det ska va!
Morgan Pålsson var med på ett hörn, men idag lämnade vi honom mest utanför och gjorde plats för
Dr Fredrik Fronkensteen..
Tack för en super mysig dag! <3
Jag som inte håller koll på mina egna vaccinationer, så hur fasiken ska ja hålla reda på alla Luckys..
Imorgon får ja uppdatera mig om detta och ringa till vetrinären och spåna vidare om
resten av sprutorna som ska tas, innan dagis..
Nu ska jag skakandes under täcket, med en hand framför ögonen läsa klart
Stig Larssons bok:
Millenium
(ja men kom igen lite spännande är den faktiskt)
Tack för mig!
